"sol har oss bränt och regnet har oss blött"
Poesi är min nya kärlek då min svenska lärare har fått oss att öppna ögonen för medeltida prosa. Och det är just detta som för ögonblicket tar all min uppmärksamhet. Och en dikt jag fastnat särskilt för är "de hängdas ballad" av François Villons.
O bröder, ni som överlever oss,
döm inte våra gärningar för hårt.
Gud har väl misskund med just er förstås
- så visa misskund med oss och vårt!
Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,
och köttet, som vi allt för mycket gött,
Har ruttnat bort och är ej längre kött.
Av kroppens lust platt intet står oss åter.
Så skratta ej åt liv som är förött,
Men bed till Gud att alla han förlåter.
Begabba inte, bröder, denna bön
och slå ej bort vår vädjan med förakt.
Vårt oförnuft till sist har fått sin lön
och rättvist lagen slog oss med sin makt.
Men bed till jungfruns son om värn och vakt!
För all vår rädslas skull, böj knä, böj knä!
Vi dinglar liksom han på korsets trä
i solens vita brand och regn som gråter.
Den som är hängd blir själv så lätt disträ,
men bed till Gud att alla han förlåter.
Sol har oss bränt och regnet har oss blött,
så svartnar vi och möglar vi i hyn
och korparna har slitit i vårt kött
och hackad både skägg och ögonbryn.
För en gångs skull lyfta över dyn
vi gungar oavlåtligt av och till
och rasslar runt precis som vinden vill.
Och intet mer än korpen står oss åter
- vår sista slamsa kött är vittnesgill.
Men bed till Gud att alla han förlåter.
Prins Jesus, du som över allting rår,
var mild mot oss, så helvetet ej får
makt över oss tills intet står oss åter.
Bespotta, mänska, ej vår lott så svår.
Men bed till Gud att alla han förlåter
